Då var det över. Såsom tidigare anats och fruktats resulterade klimatkonferensen inte i en bindande överenskommelse. Istället kom man överens om en svag politisk uppgörelse. Orden som beskriver uppgörelsen har varierat alltifrån ”dödlig”, ”otillräcklig”, ”snopen” och ”misslyckad”.
I överensstämmelsen talar man om att ökningen i den globala temperaturen bör stanna under 2 grader, även om inga detaljerade begränsningar redogörs för. De industrialiserade länderna kommer att bidra utvecklingsländerna med 30 miljarder dollar årligen tills 2012 och även indikationer om att höja summan till 100 miljarder år 2020. Mycket mer innehåller dokumentet inte.
Vart härnäst? En viktig fråga kommer att vara rollen det civila samhället kommer att spela i kommande förhandlingar. Såsom denna veckas nyheter har visat stängde man ut representanterna för icke-statliga organisationer (inklusive mig själv) från att delta i konferensens slutskede. Även om orsakerna till detta må ha varit praktiska och miss i planeringen, signalerar det tyvärr att politik är politik och symboliskt lösgjord från yttre omständigheter. Detta är dock ett misstag. Politikerna kunde bra gärna söka inspiration från de otaliga icke-statliga aktörer som gång på gång påminnde oss om detta mötets verkliga betydelse för framtiden på ett passionerat vis.
Nästa möte är i Mexico City i slutet av 2010, men frågan är om det dåliga momentumet från Köpenhamn kommer att underminera hoppet om att hitta en hållbar lösning för framtiden. Enligt Gordon Brown, Storbrittaniens premiärminister, utgör överenskommelsen ”ett viktigt första steg till ett bindande avtal”. Frågan är dock om det inte utgör ett steg ut i det mörka och okända.
Tjänstemännen har gett väg för de politiska ledarna som har intagit arenan.
Väldigt mycket handlar om USA och förhållandet till Kina. President Obamas tal gav inga nya detaljer eller löften, men enligt rykten diskuterar Obama för tillfället med Kina om utsläppsgränser, investeringar och övervakning av utsläpp.
Även ett nytt utkast har läckt ut. Om detta draft ger indikationer för vad som kommer att skrivas under här i Köpenhamn, kommer överenskommelsen att vara svag. I utkastet talar man om att den globala temperaturen inte borde överstiga 2 grader, men innehåller inga bindande element. Även Manuel Barroso, presidenten för Europeiska kommissionen, menade att vi inte kommer att uppnå de mål som man utsatt och att förhandlingarna varit väldigt svåra.
Inte överranskande gick både Evo Morales och Hugo Chavez hårt emot USA och resten av västvärlden. Chavez menade att föreslaget på 10 miljarders årlig finansiell hjälp åt utvecklingsländerna är ”ett skämt” och att summan endast är en droppe i havet. Han kritiserade också skarpt hur förhandlingarna i Köpenhamn har förts, speciellt klandrade han på bristen av genomsynlighet i arbetet och att förhandlingarna förs endast rika länder emellan.
Nu är det för tillfället paus i talen och de politiska ledarna äter en sen lunch. Jag hörde att man till och med inte har tid för det traditionella FN-familjeporträttet. Ironiskt nog.
Efter att representanterna för G77 promenerade ut från förhandlingarna igår i protest mot den politiska klyftan mellan rika och fattiga länder har blickarna börjat riktas mot USA och president Barack Obama. Frågan som behandlas för tillfället handlar inte endast om hur stränga växthusgasbegränsningar som bör införas, utan även om vilka länder som överhuvudtaget skall tillskrivas dessa begränsningar. Såsom jag noterat tidigare har de industrialiserade och utvecklingsländerna ytterst svårt att komma överens om en gemensam spelplan och som resultat släpar förhandlingarna efter.
Obamas administration har lovat 80 procent nedskärningar i växthusgaser till år 2050, men USA har dock ett större problem i fråga om att åstadkomma förändring. Även om Obama skulle signera en ambitiös överenskommelse (om en sådan ens kommer att finnas), är det ytterst osannolikt att den skulle gå igenom den amerikanska kongressen. Så Obama står själv inför en tuff uppgift; han måste signera, men ingenting för radikalt. Om han inte signerar överenskommelsen eller om den stoppas i kongressen kommer det att underminera hans politiska trovärdighet.
Delegaten Ian Fry från Tuvalu, ett land som fått en central position i dessa förhandlingar, gav en passande kommentar. Hur kommer det sig att hela världens öde bestäms av en grupp senatorer i USA:s kongress?
Elinor Ostroms nobelpris kom i ett mycket passande ögonblick. Hennes vetenskapliga verk om allmänningarnas tragedi (”tragedy of the commons”) och vilka möjligheter vi har för att tackla dessa berör de centrala problem som vi står inför i förhållande till diverse miljöproblem. Enligt Garrett Hardin, som introducerade begreppet, inträffar allmänningarnas tragedi då en mängd egennyttiga individer unyttjar en begränsad miljöresurs (i nationalekonomiska termer), t.ex. fisk i havet. Även om detta beteende är ur en allmän synvinkel ohållbart är det inte i var och ens individs självintresse att begränsa sitt eget användande av resursen. Detta i sin tur leder det till att den allmänna nyttan som resursen medför minskas och slutligen försvinner, eftersom användandet helt bygger på individernas egna intressen. Med andra ord förlorar alla. ”Common-pool resources”, som Ostrom kallar dem, är resurser som är omöjliga, eller ytterst svåra, att utesluta från allmänheten och där en individs utnyttjande av dessa resurser innebär en relativ minskning av en annan individs möjlighet att utnyttja dessa resurser.
Klimatförändringen är vår tids största allmänningarnas tragedi. I detta fall är miljöresursen atmosfären och utnyttjandet av denna resurs är utsläppet av växthusgaser. Även på den globala arenan existerar samma problematik; varje stat vill se över sina egna intressen samtidigt som de är beroende av vad alla andra stater gör. Staterna måste med andra ord samarbeta och bestämma hur mycket växthusgaser var och en kan släppa ut för att uppnå ett gemensamt optimalt utfall. På samma sätt som med fiskeriet ligger problemet i friktionen mellan kortsiktiga och långsiktiga fördelar. Enskilda stater kan vinna på att inte begränsa sina utsläpp, samtidigt som samma stat tillsammans med alla andra stater förlorar i långa loppet på att inte göra det.
Här i Köpenhamn kommer allmänningarnas dilemma till uttryck även utanför de statliga förhandlingarna. Vid sidan om de officiella förhandlingarna ordnas det en otalig mängd olika föredrag där klimatrelaterade teman diskuteras. Som avslutning på dessa föredrag är det en vanlig praxis att bjuda på förfriskningar i form av smörgåsar, bakelser och drycker utanför salen. Dessa situationer har fått ur en ironisk synvinkel en tragisk prägel. Eftersom vem som helst som deltar i konferensen kan komma åt dessa förfriskningar brukar dessa tillfällen stormas av folkmassor (som nödvändigtvis, eller oftast inte deltagit i föredraget) som roffar åt sig så mycket de kan och vilket gör att förfriskningarna ibland tar slut på mindre än en minut. I Ostroms anda har vi alltså en resurs som är svår att exkludera från människor och där en individs utnyttjande av resursen innebär en relativ minskning av en annan individs möjligheter att utnyttja denna resurs.
Vad lär vi oss av dessa exempel? Samarbete och kontroll av hur resurserna används behövs för att bekämpa vår tids största allmänningens tragedi; klimatförändringen. Men när man skall komma överens om hur dessa spelregler bör se ut blir det plötsligt mer komplicerat. Trots problem menar Ostrom att det dock är möjligt att överkomma detta dilemma, även på den internationella nivån. ”This is much tougher, much, much, much, much, much tougher than many of the inshore fisheries and community action things. But I don’t think we want to say it’s impossible”. Låt oss hoppas att hon har rätt.
Ett centralt tema som gång på gång dyker upp här i Köpenhamn är makt och rättvisa, eller mer korrekt, fördelningen av makt och rättvisa. De olika aktörers intressen kommer till uttryck i varierande former och kan både ses och höras.
För det första kommer fördelningen av makt till uttryck på överstatlig nivå. AOSIS (Alliance of Small Island States), som representerar 43 små östater, är en av de grupper som är mest utsatta i fråga om klimatförändringens konsekvenser, eftersom om vi fortsätter med ”business as usual” kommer dessa länder slutligen att ligga under havsytan. G77, en paraplyorganisation för utvecklingsländerna, meddelade idag i sin presskonferens att gränsen på en 2 graders ökning av temperaturen som industriländerna satt som mål ”innebär en säker död för Afrika och östaterna”. Utvecklingsländernas reaktion bör ses i ljuset av faktumet att dessa länder i själva verket är de som lider mest av klimatförändringen. Enligt en rapport från Världsbanken beräknas mellan 75 och 80 procent av klimatförändringens effekter drabba utvecklingsländerna. Samtidigt är det viktigt att minnas att det är industriländerna som historiskt sett är de som har bidragit mest till klimatförändringen. Med andra ord kan man se en oproportionell spridning av orsaker och konsekvenser.
Variationen av intressen kommer även fram ur mängd olika icke-statliga organisationer (NGO:n) som finns representerade här på konferensen. Representerade finns alltifrån ENGO:n (miljöorganisationer), BINGO:n (näringsliv och industri), RINGO:n (forskningsorganisationer), YOUNGO:n (ungdomsrörelser) och TUNGO:n (fackföreningar).
Vissas intresse handlar om att överleva. När jag promenerade i Bella Center (där konferensen äger rum) såg jag hur en större grupp individer bildade en spontan demonstration mitt i den mest trafikerade korridoren. Banderollen ”Respect Indigenous Peoples Rights” och de konstanta utropen ”No Rights! No rights!” togs emot med applåder, men tystnade förvånansvärt fort och människorna fortsatte gå sina vägar.
Andras intresse är att hitta sätt att fortsätta göra affärer. Under ett föredrag berättade Internationella handelskammaren vad de förväntar sig av förhandlingarna och framtiden. Handelskammaren menade att de stöder en bindande överenskommelse med långsiktiga mål som kan stimulera investeringar i forskning och utveckling samt teknologisk utveckling. Man är speciellt oroliga över vad ett avbrott i internationella miljöavtal kan innebära för näringslivet, eftersom detta skulle ge upphov till en ökad ekonomisk ovisshet.
Ett av de viktigaste målen med denna konferens är att förena dessa intressen. Men huruvida det är möjligt att hitta en jämlik politisk överenskommelse där dessa ståndpunkter kan kombineras är dock långt ifrån klart. Statsmännen och kvinnorna som anländer nästa vecka kommer att stå inför en tuff uppgift.
Det verkar vara som om utläckning kommer vara ett av de centrala begreppen under konferensen i Köpenhamn. Den brittiska tidningen The Guardian publicerade igår på sin hemsida ett hemligt utkast som högst troligen framställts av representanter från USA, Storbritannien och Danmark.
Ett av de centrala budskapen i utkastet som orsakat starka reaktioner från utvecklingsländerna är att även de skall påtvingas gränser för växthusgasutsläpp. Detta skulle innebära att Kyotoprotokollet, som betonar de industrialiserade ländernas huvudsakliga ansvar i klimatfrågan i förhållande till utvecklingsländerna, slopades. De starka reaktionerna från utvecklingsländerna beror på att detta dokument planerats i hemlighet och mellan industriländer. Många har påpekat att utkastet representerar en farlig utveckling i fråga om klimat och global jämlikhet, eftersom detta skulle innebära att utvecklingsländer får större problem med att utvecklas ekonomiskt.
En av de främsta orsakerna till att USA inte ratificerade Kyotoprotokollet var att det inte satte gränser för koldioxidutsläppen från utvecklingsländerna. Speciellt det att Kina inte påtvingades utsläppsgränser sågs som hotfullt. Därmed kan det danska utkastet ses som ett steg närmare mot att få USA med i förhandlingarna, på bekostnad av utvecklingsländerna. Danska Connie Hedergaard, ordförande för Klimatkonferensen, menade dock att detta utkast inte bör betraktas som slutgiltigt, utan att utkast skrivs på kontinuerlig basis med olika aktörer.
Än så länge har ingen hotat med att dra sig ur konferensen. Men det återstår att se hur utkastet kommer att påverka förhandlingarna framöver.
Under ett av dagens föredrag besvarade IPCC, FN:s klimatpanel, den kontrovers som uppstått som ett resultat av e-mejl korresondensen mellan en grupp klimatforskare som läckte ut på internet.
Att argument som kritiker fört fram är att forskarna skulle ha förvrängt och lämnat bort vissa detaljer från IPCC:s fjärde bedömningsrapport. Enligt Rajenda Pachauri, ordförande för IPCC, granskas rapporten av hundratals utomstående experter och olika forskningsinstitut. Slutligen godkänner staterna rapporten ord för ord. Han fortsatte att alla kommentarer registreras och diskuteras inom rapporterna som produceras av IPCC. Slutligen försäkrade sig Pachauri om att de står bakom slutsatserna i den fjärde bedömningsrapporten och att kontrollprocesserna i IPCC är robusta och transparenta.
Vid frågan om hur IPCC kommer att svara på anklagelserna som riktats mot dem, svarade Pachauri att de bör diskutera huruvida IPCC kan lära sig något av skandalen som uppstått. När jag sedan talade med Pachauri efter föredraget om IPCC:s strategi i att behandla dessa skeptikers anklagelser, menade han att nya anklagelser alltid uppstår och att han de facto vid många tillfällen försökt behandla kritiken och nå ut till tvilarna. Jag tror att det kan löna sig att lägga ännu mer energi på detta, eftersom medieuppståndelsen kring ”climate gate” och skeptikerna inte lär tystna inom den närmaste framtiden. Anklagelserna försvinner inte genom att sopa dem under mattan, detta endast förstärker dem.
